I slutet av 2000-talet strömmade en vidsträckt katalog av vad som idag är genredefinierande musik ut från en osannolik plats. Cleveland, Ohio har ett brett rykte inom många områden, men på 2000-talet var psykedeliskt expanderande Kosmische inte direkt Clevelands signum ... förrän Emeralds. Trion John Elliott, Steve Hauschildt och Mark McGuire hade släppt en uppsjö av limiterade kassetter, CD-R-skivor och vinyltitlar som skickades runt på källarframträdanden och sedan vandrade vidare till nischade musiksamhällen online, vilket skapade ett unikt sorl under DIY-blogg-erans höjdpunkt. Tre killar från rustbältet skapade en särpräglad och verkligt långsökt musikstil på sina egna villkor i Mellanvästern. De vände upp och ner på tillvaron i träpanelade källare och cirkulerade i undergroundkretsar med svävande ljud stilistiskt präglade av tyska elektroniska pionjärer, utgivna med ethos och förvriden glöd från Mellanvästerns rebelliska noise-freaks. Efter flera släpp som skaffade dem en hängiven fanskara i nischade kretsar av internet- och musikkultur, och efter att ha fångat uppmärksamheten hos framlidne Peter Rehberg, den renommerade artisten och kuratorn för skivbolaget Editions Mego, uppstod förväntningar på att nästa Emeralds-skiva skulle bli något stort. Och 2010 kom Does it Look Like I'm Here. Konstnärligt är albumet ett definitivt statement;det vill säga, det skapades av entusiaster för entusiaster, en äkta vara och en djupt djuplodande lyssning, men även mainstreampubliken dök in. Pitchfork erkände albumets sällsynta elektricitet med betyget "Best New Music". Denna crossover-framgång är ett resultat av spårens kraftfullhet och deras underbart producerade och koncisa strukturer. Det är perfekt avvägt. Elliott och Hauschildt fortsätter skapa sitt säregna, gapande kosmiska sound och fyller stereospektrat med skimrande arpeggion, dammiga, melodiskt dynamiska svall, krusande FM-texturer och kanonbreda vågformer. McGuires signaturgitarrspel ekar av känslosam new age-patoss och kaskadliknande astral space rock-transtillstånd. Deras tidigare album hade många spår som svävade förbi tio minuter, men dessa nya låtar var korta och kraftfulla. "Candy Shoppe" öppnar albumet med polerad elegans;Emeralds pulserande syntetiska sound gjort i lagom stora bitar, en glödande munsbit inlindad i vaxat papper. På "Goes By" skalas de långsamma elgitarrplockningarna och de svärmiska syntpadsen upp till omslutande lager av syntgurgel och svävande leads. Båda spåren är hela världar prydligt inrymda under fem minuter. Om tidigare album som Solar Bridge och What Happened var lysergiska utsvävningar, presenterar Does It Look Like I'm Here sig som en burk fylld av en rad psykonautiska explosioner. Allt detta sagt: albumet levde upp till hypen. En tolv låtar lång expedition genom ett dammigt och skimrande drömlandskap – Does It Look Like I'm Here, med sitt ikoniska omslag som presenterar estetiken, var en strålande bildrörs-TV som lämnats surrande och samlar rymddamm i ett mörklagt rum, mormors vas fylld av oljefläckade polypropenblommor. Albumet verkar medvetet om den kulturella flod/vakuum som internet var då och som bara skulle komma att skapa ännu mer, och ändå finns det en skönhet här, en omfamning av det förflutna, både autentiskt och genom en sorts trippad kitsch, som ett sätt att finna en ny extatisk samtid. Heliga pionjärer – tänk Tangerine Dream, Ash Ra Temple, Kraftwerk, Can – hade känts legendariskt ouppnåeliga över tid och kultur;en stjärnbeströdd sak från ett avlägset, dimmigt förflutet. Emeralds tog det ljudet och gjorde det samtida, gjorde det punk, gjorde det till amerikansk outsider. Således förebådades en hel våg av amerikansk DIY-ambientmusik in i medvetenheten hos en medelstor, om inte mainstream, publik; Emeralds, och de akter som följde deras exempel efteråt, utmanade den experimentella och brusiga communityn att omfamna mer melodi och struktur, och bjöd också in den kvasiakademiska världen av djup ambient att bli crusty och hemmagjord. DIY-spelställen skulle plötsligt behöva skapa utrymme mellan drivor av skräniga indieakter eller plågsamma no-input-mixer-haverier så att ambient-zonarna kunde astralprojicera medan Emeralds, eller grupper som följde Emeralds exempel, skapade ljudlandskap på högar av synthar och pedaler. När man lyssnar på det nu, 13 år efter det ursprungliga släppet på Editions Mego, låter albumet hur tidlöst som helst, fortfarande omedelbart. Det finns en vidpupillig och bomullsmunnad vördnad insydd i dessa strålande veck av ljud; för dem som nyligen börjat med den här typen av musik, låt denna återutgivning fungera som en initiering, en historielektion och en heroisk dos. För dem som vuxit upp i scenen och har slitit ut sina mp3-filer av detta album;kan de äntligen få ett fräscht exemplar på vinyl. Does It Look Like I'm Here blev ett kännetecken som skulle bana väg för en hel scen. Ghostly International är glada över att återutge albumet, remastrat av Heba Kadry, inklusive 7 bonusspår exklusiva för det digitala albumet och CD:n. Den limiterade utgåvan 2xLP innehåller omfattande liner notes av Chris Madak (Bee Mask).
